Norma Vincenzo Bellini

Libretto: Felice Romani efter Alexandre Soumets drama. Översättning: Göran Gademan

Gå uppåt, druider, gå för att spana på himlen

när nymånen visar sin skära av silver.

Och vid det första leendet från dess jungfruliga ansikte,

förkunna det med tre slag på den heliga bronsskölden.

Kommer Norma för att skära den heliga växten?

- Ja, Norma kommer. - Hon kommer.

Med din profetiska närvaro, du fruktansvärde gud Irminsul, väck hennes hat mot romarna.

Låt de känslorna bryta den fred som innebär döden för oss.

Ja, hon ska yttra fruktansvärda ord i denna uråldriga natur.

De ska befria Gallien från dess fientliga örnar.

Och ljudet från skölden ska dåna som åska.

Det skräckinjagande ljudet ska genljuda i den kejserliga staden.

Och ljudet från skölden ska dåna som åska.

Det skräckinjagande ljudet ska genljuda i den kejserliga staden.

Måne, skynda att visa dig!

Norma kommer till altaret.

Måne, skynda att visa dig!

Rösterna har försvunnit. Och vägen är fri in till den fasansfulla platsen.

- Den innebär döden, det har Norma sagt dig. - Det namnet får hjärtat att frysa till is.

Vad säger du?

Den älskande, modern till dina två barn!

Jag förtjänar all förebråelse, men den första elden har slocknat i mitt hjärta.

Den gud som har släckt den hotar min frid.

Jag ser avgrunden öppna sig, och jag själv störtar ner i den.

- Älskar du en annan? - Tala tystare. En annan, ja. Adalgisa.

Du kommer att se henne. Oskyldig som en blomma, leende, full av ärlighet och kärlek.

Hon är prästinna i templet för denne blodtörstige gud.

Hon tycks där som en stjärnstråle på en mörk himmel.

- Min stackars vän! Älskar hon dig tillbaka? - Det tror jag.

Fruktar du inte Normas vrede?

Så grymt och fasansfullt, det får mig att känna djup ånger. En dröm…

- Berätta. - Redan minnet av den får mig att darra.

Med mig vid Venusaltaret i Rom var Adalgisa.

Hon hade vita slöjor och blommor i håret.

Jag hörde bröllopssångerna och såg kyskhetens rökelse.

Jag rycktes hän av lust och kärlek.

Då faller emellan oss en fruktansvärd skugga, druidmanteln växer till ett moln.

Blixten slår ner i altaret, och en slöja döljer dagens ljus.

En dödlig fasa sprider sig ljudlöst omkring.

Min älskade jungfru ser jag inte längre vid min sida.

Jag hör henne jämra sig på avstånd, det blandas med barnens gråt.

Och en förfärlig röst som ekar långt inne i templet:

"Så straffar Norma sin svekfulle älskare!"

Hör du?

Norma kommer ut ur templet för att utföra sina riter.

Månen är uppstigen, druider. Gå härifrån, ni oinvigda!

- Kom. Lyssna på mig! - Lämna mig!

- Barbarer! Jag ska förekomma er. - Låt oss fly.

Kom, vi flyr innan någon upptäcker dig.

De barbarerna planerar en sammansvärjning, men jag ska förekomma dem!

- Kom, vi flyr innan någon upptäcker dig. - Gå härifrån, ni oinvigda!

Jag beskyddas och försvaras av en större makt än deras.

Det är tanken på henne som jag älskar, den kärlek som fått mig att brinna.

För den gud som vill beröva mig denna himmelska jungfru,

ska jag bränna ner deras skogar och riva ner deras skändliga altare.

Norma kommer! Hon är klädd till den heliga ritualen.

I hennes hand syns snart den månformade skäran, som sprider en gyllene glans.

Hon kommer och Roms stjärna döljer sig förskräckt bakom en slöja.

Irminsul far över himlen som en komet och förutspår skräck.

Jag hör upproriska röster om krig. Vågar någon av dem närma sig gudens altare?

Någon som tror sig diktera svaren till Norma, profeten?

Och som vill påskynda Roms hemliga öde?

Det styrs inte av mänsklig makt.

Och hur länge vill du se oss förtryckta?

Har inte våra trakter besudlats länge nog av den romerske örnen?

- Brennos svärd kan inte dröja längre. - Låt det höjas en gång!

Då faller det brutet.

Brutet, om någon kräver det i förtid.

Tiden för hämnd är inte mogen än. Ännu är de romerska vapnen starkare än våra.

Och vad säger guden till dig? Tala! Vilka öden?

Jag läser i himlens hemliga skrifter:

På dödens sidor står Roms stolta namn skrivet.

En dag ska det dö, men inte genom er. Det faller genom sina synder och dör utmärglat.

Invänta timmen, den ödesdigra timme då befallningen kommer att uppfyllas.

Fred befaller jag er…

Och skär den heliga växten.

Kyska gudinna, som strör ditt silver över dessa heliga växter…

Vänd mot oss ditt sköna ansikte utan slöjor eller moln.

Kyska gudinna, som strör ditt silver över dessa heliga växter…

Vänd mot oss ditt sköna ansikte utan slöjor eller moln.

Lugna, du gudinna, lugna den iver som brinner i dessa djärva hjärtan.

Sprid på jorden den fred som du låter råda i himlen.

Riten är avslutad. Låt den heliga platsen vara fri från oinvigda.

När guden i vredesmod begär romarnas blod, kommer min röst att dåna från druidernas tempel.

Låt den dåna! Inte en enda av dem ska undgå den rättmätiga förödelsen.

- Först ska prokonsuln slås ner av oss. - Han ska falla.

Jag kan straffa honom.

(Men hjärtat kan det inte…)

(Vänd åter till mig, som i vår första ljuva kärlek, så förblir jag din sköld mot hela världen.)

(Vänd åter med din klara, öppna blick så finner jag liv, fosterland och himmel i din famn.)

Men gudens vrede ska skynda på Tiberns fördömelse.

(Bli åter som du var när jag gav dig mitt hjärta.)

(- Vänd åter till mig!) - Lyckliga dag, då gudens vrede skyndar på Tiberns fördömelse!

Den heliga platsen är utrymd, riten är fullbordad.

Äntligen kan jag sucka utan att någon ser mig.

Här, där jag såg romaren för första gången.

Han som gör mig till brottsling mot templet, mot guden…

Om det ändå blev den sista!

Jag önskar förgäves!

En oemotståndlig kraft drar mig hit… Jag gläds åt att se hans kära ansikte.

Och att känna brisen som upprepar ljudet av hans röst.

Beskydda mig, du gud!

Jag är förlorad, du store gud, ha nåd.

Där är hon! Lämna mig, jag lyssnar inte till något förnuft.

- Åh, du är här! - Vad ser jag, har du gråtit?

Jag bad. Lämna mig, jag ber dig.

Du tillber en hemsk gud. Han är emot dina begär, och även mina.

- Min älskade! Den gud du borde tillbe är Kärlekens. - Kärleken! Tyst, jag hör inte på dig mer.

Flyr du för mig? Vart kan du fly, dit jag inte kan följa efter?

Till templet. Till det altare som jag svor vid.

- Altaret? Och vår kärlek? - Den har jag glömt.

Gå, du grymma! Gå till din obarmhärtiga gud och offra mitt blod till honom.

Allt kan han gjuta ut, men jag kan inte glömma dig.

Du blev lovad enbart åt guden, men ditt hjärta gav sig till mig.

Du vet inte vad det kostar mig att för alltid avstå ifrån dig.

Du vet inte heller hur mycket det kostar mig i min sorg!

Till altaret, som jag nu har kränkt, gick jag glad utan skuld...

Mina tankar steg mot himlen och där såg jag min gud!

Nu täcker himlen guden bakom en slöja, för mig, en bedragare!

En klarare himmel och bättre gudar kan jag ge dig i Rom, dit jag ger mig av.

- Ger du dig av? - I gryningen.

- Du reser! Och jag? - Du kommer med mig.

Kärleken är heligare än dina riter, ge efter för honom, ge efter för mig!

- Säg inte så. - Jag ska säga det ända tills du lyssnar.

- Lämna mig! - Ge efter för mig!

Jag kan inte! Beskydda mig, rättvisa himmel!

Kan du överge mig så här? Adalgisa!

Kom till Rom, min kära! Där finns kärlek, glädje och liv.

Låt oss berusas av all njutning som väntar oss.

Hör du inte rösten i ditt hjärta, som lovar dig evigt välstånd?

Lita på den ljuva rösten, och tryck mig som make till ditt bröst!

(Så hör jag honom tala överallt, även i templet.)

(De ögonen och det ansiktet ser jag ristade till och med på altaret.)

(Han vinner över min gråt, han segrar över min sorg.)

(Himmel, ta mig ur den ljuva förtrollningen eller förlåt åtminstone mitt felsteg!)

- Åh, kom! Kom, min kära! - Ha nåd! Aldrig!

- Så grymt! Hur kan du lämna mig? - Av nåd, lämna mig!

- Hur kan du glömma mig så? - Av nåd, lämna mig!

- Adalgisa! - Skona mig från en större sorg!

- Adalgisa, vill du verkligen lämna mig? - Jag… Åh…

Nej, jag kan inte! Jag följer dig.

- Kommer du hit imorgon vid samma tid? - Ja, jag lovar.

- Svär det! - Jag svär. - Åh, vilken glädje! Kom ihåg…

Jag kommer ihåg. Jag sviker min gud, men är trogen mot dig.

Din kärlek ger mig mod och jag vågar trotsa din gud.

- Ja, jag är trogen mot dig! - Jag vågar trotsa din gud!

Gå, och göm dem båda.

Jag drar mig för att omfamna dem mer än vanligt.

Vad är det för underlig känsla, som får dig att stöta bort dem?

Jag vet inte… motstridiga känslor.

Jag både älskar och hatar dem, mina egna barn!

Jag har ont av att se dem, men lider när jag inte får träffa dem!

Jag känner en glädje jag aldrig förut känt, samtidigt en smärta över att vara deras mor.

- Det är du. - Om jag ändå inte vore!

- Vilken hemsk motsägelse! - Ingen kan föreställa sig.

- Åh Clotilde, Pollione är återkallad till Tibern! - Tar han med dig?

Han tiger om vad han tänker.

Åh! Tänk om han försöker fly, och lämna mig?

- Kan han glömma sina barn? - Tror du det?

Jag vågar inte. Det är för plågsamt. Sådana tvivel är för hemska.

Någon kommer. Gå, göm dem!

- Adalgisa! (- Mod nu, mitt hjärta!)

Kom närmare, min flicka. Varför darrar du?

- Jag hörde att du ville yppa en svår hemlighet. - Det är sant.

Men kliv ner från den himmelska stränghet, som lyser i dina ögon.

Ge mig mod, så att jag vågar säga sanningen utan att dölja något.

Omfamna mig, och tala.

- Vad är det som plågar dig? - Kärlek.

Bli inte arg. Länge kämpade jag emot den. Men den besegrade all min kraft och ånger.

Åh, du vet inte vilket löfte jag nyss gav!

Att fly från templet, förråda altaret som jag är bunden till, överge mitt land…

Du olyckliga! Ditt livs gryning redan så full av mörka moln?

Men hur och när uppstod en sådan flamma i dig?

Av en enda blick, och en enda suck, på vår heliga plats. Vid altarets fot när jag bad.

Jag blev rädd. Mina läppar hejdade bönen och jag blev helt betagen i detta ansikte.

Det var som att se in i en annan himmel, när jag såg in i hans ögon.

(Åh, vilka minnen!)

(Så blev jag också träffad, bara av att se honom i ansiktet.)

Men… du hör inte på mig?

Fortsätt, jag lyssnar.

Ensam, i hemlighet, väntade jag ofta på honom vid templet.

- Och för varje dag blev min heta låga allt starkare. (- Även jag brann så.)

- "Kom", sa han, "låt mig falla för dina fötter." (- Vilka minnen!)

- "Låt mig andas luften med dina ljuva suckar." (- Så blev jag också förförd!)

"Låt mig kyssa dina vackra lockar."

(Underbara ord! Så fann han vägen till mitt hjärta.)

Hans ord klingade ljuvt som en harpa, i hans ögon sken leendet vackrare än en sol.

(- Hennes förtrollning är som min.) - Jag blev förlorad.

- Torka tårarna, jag ska vara mild. - Jag behöver din förlåtelse.

- Led mig eller råd mig, trösta eller förmana. - Torka tårarna.

Rädda mig från mig själv, rädda mig från mitt hjärta!

Torka tårarna, du är inte bunden för evigt vid altaret.

Himmel, låt mig höra de ljuva orden igen.

Fatta mod och omfamna mig. Jag förlåter och gråter med dig.

Jag befriar dig från dina löften och bryter dina band.

Förenad med din älskade ska du leva lycklig än.

Himmel, låt mig höra de ljuva orden igen.

Genom dig lugnar sig min långa plåga.

- Du ger mig livet åter, om kärleken inte är ett brott. - Lev lycklig än.

Men säg, den unge man du älskar, vad heter han bland oss?

Han är inte född här, utan i Rom.

Rom! Vem är han? Fortsätt!

- Där ser du honom. - Han? Pollione!

- Varför sådan vrede? - Han, han, sa du? Har jag förstått dig rätt?

- O ja... - Olyckliga, vad har du gjort?

- Jag? - Darrar du? Och för vem?

För vem darrar du?

Darra inte för henne, du trolöse!

Hon kan inte anklagas, den skyldige är du.

Räds dig själv, din usling, darra för dina barn…

Darra för mig, din skurk, darra för mig!

Vad hör jag?

Åh! Men säg något.

Du tiger? Du viker undan?

Vilket grymt och sorgligt bedrägeri har du blivit offer för!

Döden hade varit lättare än att lära känna honom.

En källa av eviga tårar har han öppnat även för dig.

Som han bedrog mitt hjärta, så svek den brottslige även dig.

- Norma, håll tillbaka dina anklagelser nu. - Vilken fruktansvärd hemlighet!

- Ge flickan tid att andas. - Jag räds för att höra hela sanningen.

- Döden hade varit lättare… - Låt oss dölja våra fel för denna oskyldiga.

- …än att lära känna honom. Usling, hur vågar du? - Hela min olycka förstår jag nu.

- Himlen får döma oss, vem som svek mest. - Den är utan gräns, om han bedrog mig så här.

- En källa av eviga tårar även för dig... - Hela min olycka förstår jag nu.

- Som han bedrog mitt hjärta, så förrådde han även dig. - Himlen får döma oss, vem som svek mest.

- Den brottslige svek även dig. - Olyckan är utan gräns, om han bedrog mig så här.

- Trolöse! - Sluta.

- Stanna. - Kom…

Låt mig vara. Gå din väg, du är en otrogen make.

- Den jag var, vill jag glömma. Jag är din älskare. - Låt mig vara, gå din väg.

- Gå, din förrädare! - Det är mitt öde att älska dig.

Och mitt öde att lämna henne.

Nåväl! Fullborda det. Och res.

- Följ honom. - Nej, aldrig, hellre döden.

Försvinn, lämna mig, du ovärdige! Glöm dina barn, dina löften, din heder.

Genom min förbannelse kommer du aldrig att njuta av din falska kärlek.

Försvinn, lämna mig, du ovärdige! Glöm dina barn, dina löften, din heder.

På land och till sjöss ska mina brinnande furier följa dig.

Natt och dag kommer min hämnd att runga kring dig.

Rasa du bara, din vrede ger mig evig ångest.

- Min kärlek som härskar är större än dig och mig. - Låt oceaner komma mellan mig och bedragaren.

Genom min förbannelse kommer du aldrig att njuta av din falska kärlek.

- Jag dör, så att han återvänder till barnen och dig. - Förbannad vare den dag jag träffade dig.

Genom min förbannelse kommer du aldrig att njuta av din falska kärlek.

Ingen gud kan skapa värre plågor än mina!

- Norma, till altaret! - Dödens ljud förkunnas för dig!

- Irminsul dundrar med vild åska! - För dig förbereds den, fly! - Din gud ska falla för min fot!

De sover båda…

De ser inte den hand som hugger.

Ångra dig inte nu, de kan inte leva.

Här blir det avrättning. I Rom skam och vanära, ett ännu värre straff.

Slavar under en styvmor.

Åh nej, aldrig!

De måste dö.

Jag kan inte närma mig dem! Det är som att en kyla tar tag i mig, håret reser sig.

Döda sina barn?

Mina kära, fina barn…

Nyss var de min största glädje.

I deras leenden såg jag alltid himlens förlåtelse.

Och dem skulle jag döda?

Vad är deras skuld?

De är Polliones barn, det är deras brott.

För mig är de döda, de ska dö för honom. Det finns inget värre straff för honom.

Hugg till!

Åh nej! Det är mina barn!

Mina barn…

Hallå! Clotilde!

- Skynda, ta Adalgisa hit till mig. - Hon går omkring här intill, ensam.

- Hon ber och gråter. - Gå.

Jag ska sona mitt felsteg, sedan kan jag dö.

Du kallade på mig, Norma?

- Så otäckt blek du är. - Det är dödens blekhet.

Jag ska avslöja hela min skam för dig.

Hör min enda bön och uppfyll den, om min smärta är värd medlidande…

- …och den som ska komma. - Allt, jag lovar allt.

- Svär det. - Jag svär.

Hör på. Jag ska rena denna plats från min syndfulla närvaro.

Men jag kan inte ta med mig dessa oskyldiga.

- Jag anförtror dem åt dig. - Himmel!

- Du anförtror dem till mig? - Led dem till det romerska lägret, till honom…

- Han, vars namn jag inte vågar nämna. - Vad begär du av mig?

Som make till dig blir han mindre hård, då kan jag förlåta honom och dö.

Make? Nej, aldrig!

För barnens skull bönfaller jag dig.

Ta dem med dig, stöd dem och försvara dem…

Jag begär inte att de ska få ära och makt, det får dina söner.

Jag ber bara att du inte lämnar dem som övergivna slavar.

Det måste väl räcka att jag blev övergiven och föraktad på grund av dig.

Adalgisa, du måste väl röras av sorgen i mitt hjärta?

Norma, du ska bli älskad på nytt. Du ska bli mor igen, genom mig.

Behåll barnen. Aldrig någonsin tänker jag lämna denna plats.

- Du svor! - Ja, men enbart för ditt bästa.

Jag går till lägret och berättar för den otacksamme om dina sorger.

Medlidandet du väckt hos mig kommer att tala med gripande tonfall.

Hoppas på att kärleken kommer vakna på nytt i honom!

Du kommer åter att härska i hans hjärta.

Norma, hoppas på att du åter kommer att härska i hans hjärta!

Ska jag be honom om det? Nej, aldrig!

- Norma, ge efter! - Nej, jag hör inte mer på dig. Res! Gå.

Nej, aldrig! Nej.

Se, Norma, se dina kära barn vid dina fötter.

Även om du inte har medlidande med dig själv, så ha det för dem.

Varför vill du bryta ner min fasthet med veka känslor?

Det finns inga drömmar, inget hopp för mig, jag är nära döden.

- Se dina kära barn vid dina fötter. - Varför vill du bryta ner min fasthet?

- Har du inte medlidande med dig själv… - Det finns inga drömmar, inget hopp…

- ...så ha det för dem. - …för mig som är nära döden.

- Ge efter! - Nej, lämna mig. Han älskar dig.

- Han ångrar det redan. - Och du?

Jag älskade honom, men nu känner jag enbart vänskap.

Min flicka! Och vad vill du?

Återge dig din rätt, eller gömma mig med dig för evigt.

Ja… du har vunnit!

Omfamna mig.

Jag har funnit en vän på nytt.

Tills våra sista timmar ska vi följas åt, världen är stor nog åt oss båda två.

Med dig törs jag trotsa ödets olyckor, så länge ditt hjärta slår nära mitt.

Tills våra sista timmar ska vi följas åt, världen är stor nog åt oss båda två.

Med dig törs jag trotsa ödets olyckor, så länge ditt hjärta slår nära mitt.

- Har han inte rest? - Han är kvar i lägret.

- Allt tyder på det. - Råa visor, vapenskrammel, vajande fanor.

Ett kort uppskov kan varken störa oss eller hålla oss tillbaka.

Vi väntar, ett kort uppskov kan inte hindra oss.

Och i tystnaden förbereder vi oss för den stora insatsen.

Vi väntar, ett kort uppskov kan inte hindra oss.

Och i tystnaden förbereder vi oss för den stora insatsen.

Krigare! Jag trodde jag skulle komma till er med förebud om en ljusare framtid.

Jag trodde mig uppmuntra ert stora mod, men guden vill det inte.

Vad? Ska inte den hatade prokonsuln lämna vår plats? Och återgå till Tibern?

En än mer fruktad romersk härförare ska efterträda Pollione.

Vet Norma om det? Råder hon ännu till fred?

Förgäves har jag utforska Normas sinne.

- Så vad tänker du göra? - Vi får böja oss inför ödet och skingra oss.

Och inte lämna några misstankar om det misslyckade försöket.

- Ska vi ständigt låtsas? - En hård lag, jag vet.

Mot det ovärdiga oket från Tibern rasar även jag, och längtar att ta till vapen.

Men himlen är ständigt fientlig, och då är det klokast att låtsas.

Ja, vi spelar om det hjälper, och gömmer ilskan i våra bröst.

Låt oss svälja vår vrede, så Rom tror att den har slocknat.

Dagen ska komma när den blossar upp igen, än mera förfärlig.

Ve för Rom, när altaret ger tecken till vapen!

Men låt oss låtsas, det är klokast.

Ve för Rom, när altaret ger tecken till vapen!

Men låt oss låtsas, det är klokast.

Han kommer tillbaka. Hela min tro står nu till Adalgisa.

Han kommer ångerfull, som en bönfallande älskare.

Vid en sådan tanke försvinner det svarta molnet som skymde blicken.

Solen ler emot mig, som under de första kärleksdagarna.

- Clotilde! - Norma! Var modig nu.

Vad säger du? Tala.

- Förgäves talade Adalgisa med honom, och grät. - Hur kunde jag lita på henne?

Hon tänkte fly från mig, göra sig vacker i sin sorg och erbjuda sig för den skurken.

Hon har återvänt till templet. Sorgsen och plågad ber hon om att få förnya sina löften.

- Och han? - Han svär att röva bort henne från altaret.

Den uslingen inbillar sig för mycket. Min hämnd ska förekomma honom.

För här ska flyta blod, romerskt blod i strömmar!

Gudens sköld ljuder!

Norma! Vad har hänt?

Vad betyder slagen mot Irminsuls sköld? Vilka befallningar ger han?

Krig, blodbad, utplåning!

Nyss befalldes fred genom din mun!

Men vrede är det nu, blodbad, raseri och döden.

Stäm upp krigssången, ni tappra!

Krig, krig! Trädet har lika många blad som vi har krigare.

Liksom de hungriga rovdjuren överfaller flocken, kommer de att överfalla romarna.

Blod, blod! Våra vapen kommer att vätas av blod.

Över Loires orena böljor kommer det att brusa med ett fruktansvärt ljud.

Blodbad, utplåning, hämnd! Den har redan börjat, och ska fullbordas.

Som grässtrån, avskurna av skäror, faller Roms legionärer.

Med brutna vingar och avklippta klor dalar den mäktiga örnen mot marken.

För att skåda sina barns triumf, syns guden högst upp på solstrålen!

Varför utför du inte riten, Norma? Och pekar ut offret?

Det ska göras redo. Aldrig har väl altaret saknat offer.

Vad är det för ljud?

En romare kränkte vårt tempel. Han bröt sig in i jungfrurnas hus och greps.

- En romare? (- Vad hör jag? Om det är han?)

För honom till oss.

(Det är han!)

Det är Pollione!

(Nu är jag hämnad.)

Gudlöse fiende, vem fick dig att överträda gränsen och utmana Irminsuls vrede?

Hugg ner mig, men fråga inte.

Låt mig göra det. Gå åt sidan!

- Vad ser jag? Norma! - Ja, Norma.

- Fatta den heliga dolken, hämnas guden! - Ja, jag ska hugga.

- Du darrar? (- Jag kan inte.)

Vad händer? Varför tvekar du?

(- Kan jag känna barmhärtighet?) - Hugg till!

Jag måste fråga ut honom, för att finna ut vem den förledda prästinnan är,

som han övertalade till ett sådant felsteg. Gå härifrån en stund.

- Vad tänker hon göra? (- Jag rasar.)

Du är äntligen i mina händer. Ingen kan bryta dina bojor, utom jag.

Du måste det inte.

- Jag vill det. - Hur då?

Hör på. Vid din gud och för dina barn måste du svära att undvika Adalgisa

och inte röva henne från altaret. Då skonar jag dig till livet.

Sedan ses vi aldrig mer. Svär det.

- Nej. Så feg är jag inte. - Svär det, svär det!

- Låt mig hellre dö. - Vet du inte att mitt raseri är större än ditt?

- Jag väntar på att det ska drabba mig. - Vet du inte att denna dolk… barnens hjärtan…

- Gud! Vad hör jag? - Ja, jag lyfte eggen över dem.

Du ser till vad jag har kommit! Jag högg aldrig, men jag kan göra det.

För ett ögonblick kan jag glömma att jag är mor.

Så grymt, stöt dolken i faderns bröst istället! Ge mig den.

- Till dig? - Jag ensam ska falla!

Ensam? Alla. Hundratals romare ska falla, och krossas. Och Adalgisa…

- Otrogen mot sina löften… - Nå, din barbar?

Adalgisa blir straffad, hon ska förgås i lågorna.

Ta mitt liv, men visa barmhärtighet mot henne!

Ber du mig äntligen? Så ovärdigt. Det är för sent.

Genom hennes hjärta hugger jag ditt.

I din ängsliga blick gläds jag redan åt hennes död!

Äntligen kan jag göra dig lika olycklig som jag är.

Låt min skräck göra dig nöjd, se mig i tårar för dina fötter.

Rikta din vrede mot mig, men skona den som är oskyldig.

Det måste väl räcka att jag tar mitt liv inför dina ögon?

- Äntligen kan jag göra dig lika olycklig som jag är. - Det måste väl räcka att jag tar mitt liv inför dig?

- Ge mig kniven. - Hur vågar du? Tillbaka!

- Kniven, kniven! - Hitåt, präster och ledare, skynda hit!

Jag kan avslöja ett nytt offer för er vrede.

En prästinna har brutit mot de heliga löftena, förrått sitt land och kränkt förfädernas gud.

Vilket brott! Åh, vilken vrede! Säg vem hon är.

- Ja, förbered bålet. - Jag ber dig på nytt! Norma, visa nåd!

- Säg det! - Lyssna.

(Ska jag som är brottslig anklaga en oskyldig för min synd?)

- Tala! Vem är hon? - Säg det inte.

Det är jag.

- Du? Norma? - Jag själv. Förbered bålet.

- Blodet isas. - Hjärtat slutar slå.

- Du är den brottsliga! - Tro henne inte.

Norma ljuger inte.

Åh, vilken skam!

Se det hjärta som du bedrog, se vad det förmådde i denna svåra stund.

Från mig försökte du fly förgäves, du grymme romare, du är med mig.

En gud, ett öde starkare än dig själv vill förena oss i livet och döden.

På bålet som förtär mig, till och med i graven kommer jag att vara med dig.

Alltför sent har jag lärt känna dig: underbara kvinna, jag har förlorat dig.

Med min ånger har kärleken fötts på nytt, än mer förtvivlad och brinnande än förr.

Låt oss dö tillsammans, mina sista ord blir att jag älskar dig.

Hata mig inte i din sista stund, förlåt mig innan du dör.

Kom till dina sinnen, gör oss trygga, din gamle far ber dig!

Säg att du yrar, att du ljuger, att falska ord lämnade din mun.

Den stränge guden som hört dig tiger still, håller inne med sin åska.

Det visar att ett så svårt brott inte ska straffas.

- Nej, guden ska ej straffa dig! - Grymme… för alltid. - Jag har förlorat dig.

Norma, rentvå dig!

Du tiger? Hör oss knappt?

- Himmel! Och mina barn? - Stackars dem, vilken plåga!

- Våra barn? - Vilken plåga!

Norma, är du skyldig? Tala!

- Ja, bortom mänsklig förståelse. - Du falska!

- Hör på mig… - Bort från mig!

Åh, vilken smärta!

- Jag är mor. - Mor? - Lugna dig, Clotilde har mina barn.

Ta emot dem, skydda dem och henne för barbarerna.

Nej, aldrig! Gå, lämna mig!

Min far, min far! Jag ber dig igen.

Åh, vilken smärta!

Låt dem inte bli offer för mina felsteg. Skär inte av dem i blomman av deras oskuldsfulla ålder.

Tänk på att de är av ditt blod, visa dem barmhärtighet!

- Han är rörd. - Far, du gråter? - Hon gråter! Hon ber!

- Hjärtat dras ihop. Kärleken segrar. - Gråt, och förlåt oss! - Blir bönen avvisad?

Åh, du förlåter! Det säger dina tårar. Nu ber jag inte om något mer, jag är lycklig.

Jag kan bestiga bålet lycklig.

- Ja, hon gråter, vad kan hon hoppas på? - Jag ber inte om något mer.

- Lovar du mig? - Ja, jag lovar.

Åh, du förlåter! Det säger dina tårar. Nu ber jag inte om något mer, jag är lycklig.

Jag kan bestiga bålet lycklig.

- Bestig bålet, låt ditt lidande rena altaret. - Ditt bål, Norma, blir även mitt.

- Där börjar vår eviga, heliga kärlek! - Min far, farväl!

- Bryt fram, tårar! De är en faders rätt. - Fördömda även i döden!